Känslofokuserad KBT 

Tidigare betraktades känslor som en konsekvens av det vi gjorde. Det ledde till en stor avsaknad på interventioner för hur patienten skulle hantera sina känslor. Idag inom t ex DBT, ACT, compassion och Unified protocoll finns en annan syn.

I känslofokuserad KBT är det känslan som är central. I kartläggning och konceptualiseringen är det känslan man fokuserar på istället för beteendet.

Transdiagnostiska modeller 

Transdiagnostiska modeller bygger på att identifiera vissa gemensamma underliggande problem vid olika affektiva diagnoser. Att försöka hitta gemensamma nämnare av känslor och brister på färdigheter att hantera dessa. Indelningen mellan depression och ångest är ineffektiv och förlegad eftersom diagnoserna överlappar varandra. Den här indelningen skapar problem för hur man sedan ska remittera en patient. 

Samtidigt grundar sig psykiatrin utifrån diagnostisering vilket innebär en krock med det transdiagnostiska. Det sker förändringar t ex genom att DSM börjar frångå diagnostisering som kategoriska till mer dimensionella. Att problemen finns på en flytande skala. Frågan är när vi är sjuka och/eller friska.

Var går gränsen? 

Kåver säger att ”nästa steg är att inte betrakta diagnoser som heliga med specifika behandlingsmodeller”. För forskning kommer vi dock att behöva dem för att ha ett gemensamt språk. 

Processinriktad KBT 

Inom processinriktad KBT utgår man inte från en samling verktyg för en specifik diagnos med manualer. Mer back to basic med en konceptualisering vilken lägger upp en behandling utifrån det grundläggande behoven. Att istället utgå från det brister och problem patienten har för att se över vilka verktyg denne behöver. Det skapar en mer individualiserad behandling där känslor står i fokus. Evidensen ligger inom diagnoser och manualer men samtidigt behöver individuella bedömningar och kartläggningar göras. Detta för att behandlingen ska bli så bra som möjligt för klienterna.

Spegelneuronen

När vi arbetar känslobaserat är det viktigt för oss som behandlare att känna till spegelnueronen som påverkar både dig som behandlare och din klient.

Spegelneuronen är en funktion i hjärnan som gör att individen kan simulera andras beteenden inom sig själv. Spegelneuronens funktion hjälper oss att kunna känna in andras känslotillstånd och därigenom uppleva den andres upplevelse och också få liknande reaktioner. Det hjälper oss att skapa en förståelse för hur någon annan känner i en viss situation. Vi har olika grader av förmåga att simulera. 

När vi simulerar kan den känslan aktivera våra egna minnen och erfarenheter.

Spegelneuronen är en viktig del för individens samliv såsom att finna nätverk, vänskap, kärlek och omsorg. 

Behandlarens spegelneuron 

Som behandlare Känner vi med vår klient även om det inte är exakt på samma sätt som klienten upplever det. 

Eftersom vi som terapeuter kan bli aktiverade i våra egna minnen och erfarenheter är det viktigt att kunna skilja mellan vad som är mitt och vad som är klientens (KBT-podden avsnitt 40) 

Terapeuten behöver kunna hantera sina egna känslor. Terapeuten får inte bedriva egenterapi för sina känslor samtidigt med patienten i rummet. *länka till sidan för egenterapi) 

 Däremot kan man dela känslorna i ett validerande syfte. 

Vi behöver agera för klientens bästa och hens behov. 

Handledning kan vara till hjälp för behandlaren att hantera situationen. Vi som behandlare ska inte känna skam för att vi aktiveras utan det viktiga är att du kan lägga märke till det på ett metaplan och återgå till klienten.

Några frågor du kan ställa vid känslofokuserad KBT: 

• Vad kände du?

• Vad känner du nu?

• Hur märker du det i kroppen?

• Hur går tankarna då?

• Vill du ha den känslan?

• Kan du ha den känslan? 

• Vad vill känslan få dig att göra?  

• Vad vinner du på att ha känslan? 

• Vad förlorar du på att ha känslan?