Självmord är så pass vanligt så att nästa alla stöter på det på något vis i livet.

Hur kan man då som hjälpare stödja dem som har en närstående som mår dåligt?

Anhöriga mår också dåligt när en närstående mår dåligt eftersom vi alla är en del i ett sammahang.

Det ser sällan suicidala personer eftersom de ofta tänker att ”jag har problem så ÄR jag ett problem… så om jag försvinner slipper mina närstående problem”, vilket INTE stämmer.

Självmord är en långsiktig lösning på ett kortsiktigt problem!

Anhöriga upplever det ofta svårt att veta vad man ”får” säga och vad man inte får säga. Man pratar inte om elefanten i rummet pga rädsla av att göra situationen värre.

Det värsta man kan göra är dock att vara tyst!

Tankar är bara tankar och inte farliga i sig. Det är först om man agerar på tankarna som det blir farligt.

Viktigast är att förklara den suicidala processen för närstående och hur man kan prata om det.

Det är bra om man som förälder grundat genom att man pratat om att livet går upp och ner, att man kan må dåligt i perioder men att det går över.

Att det faktiskt är helt normalt att må dåligt ibland och att prata om vad som kan göra en sårbar t ex för lite sömn och stress.

Man bör så ofta det finns anledning att prata om dåligt mående, självmord, död och sorg göra det med sina barn och ungdomar.

Prata om tankar, känslor, mående och självmord på ett naturligt sätt. Att ha en öppen dialog om detta.

Gärna egna exempel från sitt liv för att normalisera och visa att det kan gå över och vad som kan hjälpa ex sömn, minska krav.

Det är en myt att vi pratar om elefanten i rummet så ökar risken för självmord!

En annan myt är att om någon pratar om att ta sitt eget så betyder det ”bara” att det är ett rop på hjälp. ALLA signaler behöver tas på allvar!! Självmord kommer nämligen inte plötsligt utan signaler annat än i undantagsfall. De allra flesta har alltså på något sätt signalerat att de har tankar på att ta sitt liv eller inte orkar leva längre.

Man måste agera som om det är allvar precis som man tar någons bröstsmärta på allvar och agerar som att det kan vara fara för livet.

Det är ovanligt att man faktiskt vill dö utan mer vanligt att man orkar inte leva längre. Att det är alldeles för jobbigt att leva och svårt att se att det kommer bli bättre.

Om någon ger signalerar hopplöshetskänsla eller att de inte orkar leva ska det tas på allra största allvar. Det är bättre att övervalidera än att undervalidera.

Att våga stanna kvar i det är viktigt. ”Jag förstår att du mår dåligt …MEN du får inte ta livet av dig!!”

”Jag förstår att du kan tänka så….men det är absolut inget alternativ att ta ditt liv”!

Att validera tankar och känslor men INTE att det är okej att ta sitt liv. Att vara empatiskt auktoritär.

Det väcker naturligtvis mycket smärta hos en förälder att ha ett barn eller ungdom som inte vill leva. Som förälder är det bra att vara tydlig med sina egna känslor av oro, smärta och rädsla över att förlora hen.

Närstående kan lätt dras in i hopplöshet. Den viktigaste rollen för närstående är dock att behålla hoppet! Att tro och förmedla till barnet/ungdomen att det kommer att gå över!

Måendet går ju upp och ner, både på utsidan som vi kan se (kroppshållning, riskfyllt agerande, vad hen säger och skriver) och insidan (tankar och känslor) som vi behöver prata om, ta upp till ytan.

Många med suicidtankar har både framtidsplaner och en plan att ta livet av sig. ”Blir det inte bättre före nyår…då tar jag livet av mig”.

Som hjälpare kan man inte låsa sig vid skattningsskalor och stegmodeller utan prata rakt och tydligt och ickedömande.

Den som har suicidtankar har redan skuld och skam så det är viktigt att inte öka det. Vi ska försöka motivera till att vilja leva!

Det är flera olika faktorer som samverkar när någon tar sitt liv. Det är inte bara EN utlösande faktor!

Vid stress får man tunnelseende och en person som mår dåligt och har suicidtankar är i en stressituation och behöver därför hjälp att tänka klokt. De kan t ex behöva stöd att minska krav och balansera så det inte leder till tankar av misstyckande istället.

Det är viktigt att ge edukation till närstående. Om t ex autonoma nervsystemet, problemlösningsförmåga vid depression etc.

Till hjälpare : Involvera närstående!

Ge närstående information om tillståndet

Ge närstående stöd i hur de kan stödja sitt barn/ungdom

Få viktig information av närstående

Ge närstående eget stöd för att hantera situationen