Affektfobiterapi är en psykodynamisk modell där man fokuserar på känslor.

Affektfobi innebär att man via vår inlärning blir skrämd av sin egna inre tillstånd/egna känslor. På samma sätt som kan vid en en fobi för något externt objekt så som t ex spindlar framkallar skräck. 

Denna rädsla/skräck kommer att prägla våra liv och hur vi hanterar dessa känslor.

Fokus i affektfokuserad terapi är att bli kompis med våra känslor.

Känslor är enligt teorin medfödd evolutionär information som vi behöver.

Känslor är behovssignaler i stunden.

En affektfobi uppstår under inlärning och är inget man föds med.

Ett litet barn har ingen rädsla för sina känslor utan det är så barnet förmedlar sina behov. 

Vi lär oss genom hur våra behovssignaler bemöts när vi sänder ut dem.

Hur blir jag bemött när jag gråter? Hur blir jag bemött när jag uttrycker ilska?

Vad händer när jag har en känsla av lugn och ro/förnöjsamhet och glädje? Kan jag lita på att det kommer att fortsätta eller kommer något annat att ske?

De flesta av oss har någon form av rädsla för någon känsla hos oss själva. 

Vi har kanske alla en eller annan ”spindel” ;).

Det är inte ovanligt med selektiv intoning hos omgivningen t ex de flesta föräldrar väljer att uppmärksamma en del känslouttryck mer välvilligt, ignorera vissa och förstärka andra.

Hela livet är liksom en typ av affektskola (känsloskola). I denna affektskola kommer vi att forma vår förståelse för vilka signaler som omgivningen tar emot och vilka konsekvenser det blir av känslosignalerna jag sänder ut.

Grundläggande känslor fungerar som information från mig själv till mig själv dvs vad ska jag vara uppmärksam på, vad är viktigt och hur ska jag kunna navigera så jag får det så bra som möjligt.

Grundläggande känslor är också ett av dem i särklass mest effektiva kommunikationsmedel mellan oss människor.

Vi behöver alltså kunna visa våra känslor. Affektmimik når fram väldigt effektiv mellan oss människor. Det finns studier visar att ju mer påvisad affekt under en terapisession desto bättre utfall.

Man kan ”mörka” sina egentliga känslor genom att ge andra känslouttryck.

Jag kan t ex undvika att visa mig ledsen och sårbar (för att det är förknippat med obehag/rädsla)  och istället rynka pannan och se arg ut. Då ger jag inte min omgivning en möjlighet att förstå att jag egentligen kanske behöver stöd och tröst och jag stöter istället bort dem som skulle kunnat finnas där för mig.

De som söker hjälp har mer eller mindre plågsamma erfarenheter och eftersom vår hjärna har svårt att skilja på då och nu registrerar hjärnan saker som att det vore här och nu. Vi kan tillskriva omgivningen egenskaper som egentligen tillhör ett DÅ. Känslan blir dock densamma inom oss.

Det är 2 steg i den gynnsamma affektskolan affekfobiterapi:

1. Att kunna uppleva känslorna i kroppen

2. Att våga sända ut de affektsignaler som gör att jag får det jag verkligen behöver.

Man behöver själv förstå den information känslorna ger mig innan jag kan sända den på ett meningsfullt sätt till någon annan.

I terapin vill man få kontakt med grundkänslorna och den informationsbanken de innebär.

Affekter är liksom en bro mellan vår inre och yttre värld och har man inte kontakt med känslorna skapar detta obehag.