Fokus i terapin:

Det huvudsakliga fokus i schematerapeutisk parterapi är att få känslomässig kontakt med varandra. Terapeuten hjälper paret att mötas bakom varandras copingbeteenden som man fastnar i. Att få känna sig sedda, förstådda och inkluderade samt att få känna sig kompetenta och självständiga inom ramen av relationen. 

Arbetet är således att hjälpa paret att dela med sig till varandra av vad de behöver av den andre samt att kunna stå upp för sig själv i relationen. 

Det handlar därmed om att ge och ta utifrån vad man känslomässigt behöver.

Paren söker ofta hjälp när det är bråkigt och de har svårt att komma överens och att kommunicera med varandra. Ofta vill de försöka problemlösa bråkets sakinnehåll såsom vem som lämnar barnen, vem som diskar och städar eller konflikter om pengar.

Fokus i Schematerapeutisk parterapi är inte att problemlösa dessa sakfrågor utan hellre att utforska dessa. 

Vad det är som känns och vad som man behöver för att det ska klinga av känslomässigt. Sakinnehållet som handlar om konflikter om smöret, betecknas som rekvisitan.

Vi som terapeuter behöver möta dem där dem är men vi får inte fastna i den här rekvisitan. Vi behöver hitta tematiken av bråket och det som känslomässigt ligger under ytan.

Så från början handlar det om sakfrågor men som vi vill hitta temat och det känslomässiga bakomliggande hos paret. Det gäller för oss som terapeuter att inte fastna i sakfrågorna den så kallade rekvisitan utan att snabbt komma vidare till det som är känslomässigt laddat.

Eftersom paret inte kommunicerar ändamålsenligt med varandra försöker man i terapirummet hjälpa dem att få kontakt. 

Ofta ges parterapi som rådgivning och ingår sällan inom sjukvården. 

Däremot är det många par där det finns annan psykisk ohälsa. Ibland kan man hjälpa paret och ibland behöver ena parten egen behandling.

Kartläggningsfasen kan se olika ut beroende på hur välfungerande parterna är var och en för sig men också som par.

I kartläggningens första del – gemensamt samtal: 

Kartläggningen börjar med 2 samtal med 90 minuter vardera. Vissa har endast 60 minuter.

Den första delen av kartläggningen handlar om att fånga upp vardera parts upplevelse av problemen i relationen. Ofta berättar parterna om problemen hen har med den andre såsom hen lyssnar inte, hen är kritisk, hen hjälper inte till osv. De berättar ofta vad de ser som problemet med sin partner. Terapeuten söker då lidandet som uppkommer ur problemet.

Några frågor man kan ställa:

– När du beskriver din partner på det sättet, vad är lidandet för dig i det?

-Om din partner aldrig lyssnar på dig, vad gör det med dig då ?

I schematerapi gör man en distinktion mellan ”vad som är problemet” och ”vad som är lidandet”. ”Where is the pain” för respektive part. Då får terapeuten en bild av vilka copingstilar de har och vilka scheman som kan vara involverade,  samt när hen känner sig triggad av sin partner.  

Det är stort fokus på hur de själva beskriver. Kommer lidandet först eller är det problemet. Det här utforskar man med båda parter. Vad är det som gör att de söker hjälp just nu, är det en krissituation eller något som pågått länge?

Man vill också veta på vems initiativ de söker terapi samt tidigt få en bild av ifall någon av parterna redan har lämnat relationen.

Vad har de gjort fram till de kommer till behandling?

Vad har de försökt med redan på egen hand?

Har de gått i terapi tidigare, i par eller enskilt?

Hur har de försökt lösa problemet? 

Man önskar tidigt få en övergripande bild av hur konfliktsituationer ser ut i relationen och be paret beskriva och ge några exempel på konflikter. Konflikterna kan vara både tysta och öppna.

Man vill få den övergripande bilden som man senare går djupare in på i terapin.Övergripande bild av yttre etablerande omständigheter är viktiga att kartlägga på ett tidigt stadie.

Hur ser parets livsarenor ut i övriga livet såsom arbete, vänner, barn?.

Hur påverkar dessa arenor paret och deras relation?

Vissa par kan ha ansträngande omständigheter vilket påverkar relationen såsom vantrivsel på jobbet, barn med funktionsvariationer eller andra hälsoproblem.

Hur fungerar parterna för egen del är något man tittar på under den första  delen av kartläggningen.

Som terapeut kartlägger man vilken förmåga vardera part har att ställa sig utanför sig själv, hur man uppfattar sig själv och andra, hur deras egen självuppfattning är samt ifall det är svårt för endast den ena partnern eller för båda.

Kan man i parterapin främja och utveckla förmågor hos individen eller behöver hen extra eller annan hjälp för att kunna gå vidare själv för att sedan ta itu med parrelationen.

Frågeställningar till paret: 

Vad behöver du för att stanna kvar i relationen? 

Vad är du själv beredd att göra och vilken förändring vill du att din partner gör?

När du har hört på din partner, hen har berättat om hens problem och hens lidande i relationen med dig och hen har berättat vad hen vill ha av dig och vad hen är beredd att göra för relationen, vad gör du?

Om din partner inte är beredd att göra det du önskar, vad gör du då?

Man ställer relationen på sin spets och frågar vad konsekvenserna blir om du och din partner inte når förändringarna ni önskar. Eller inte gör det du önskar av den andre.

En del i kartläggningen i schematerapeutisk parterapi är att göra relationsanamnes:

När träffades ni, vem fann vem? Har du känt dig trygg med din partner, har du  känt dig hörd och sedd tidigare i relationen?

 Har det funnits en tid där de har funnits för varandra även efter förälskelsen så att det finns något att hitta tillbaka till?

En del har aldrig haft en djupare känslomässig kontakt med varandra utan endast förälskesefasen  och kanske hamnat i bråk och konflikter och därmed aldrig haft liknande värderingar etc. 

Är de intresserade att hitta till varandra på ett hållbart sätt eller vill de ha hjälp att hitta vem som har rätt och vem som har fel? 

Vanemässig copingstil i relationen handlar om att man har inlärda, vanemässiga  copingstilar  såsom att en part är dominant, en är anpasslig, en är mer känslomässig avstängd och en är mer utåtagerande.

Man kan fungera i vardagen men det betyder inte att individerna får det de egentligen behöver rent känslomässigt.

Någon gång är botten nådd och någon får nog och då drar det igång, det triggas igång intrapsykiska processer.

Vilka är de problemsituationer som de hamnar i och vilka copingstilar har de?

Paret behöver få en självmedvetenhet och kunna särskilja rekvisitan. Vad är copingbeteende och vad den känslomässiga tematiken? 

I schematerapeutiska termer kallas den känslomässiga tematiken ovillkorat scheman som kan handla om övergivenhet, misstillit eller känslomässig försummelse.

När man är triggad så är det känslor i kroppen och scheman är aktiverade.

Känslorna är budbärare av våra behov 

Ett exempel på schemaaktivering: 

Ett par bråkar. En drar sig undan och den andra kritiserar, men vad är det för känsla som man försöker ta sig ifrån. Den som blev triggad först får då berätta vilken känsla som kom, vad ville du göra, gjorde kanske det också, vad hade du i den bästa av världar behövt av din partner för att kunna få känslan att klinga av och stanna kvar i situationen med din partner.

Självkännedomen och självinsikten ökar när man blir varse om vad som händer med mig i den här situationen och vad som händer med min partner. 

Man tränar parterna att skilja mellan sakinnehållet (rekvisitan), copingstilarna och den känslomässiga tematiken.

Terapeutens arbete är att få båda parter att känna sig så trygga att de ska kunna visa sig sårbara i rummet, bygga en trygg allians och en trygg arena för parterna att arbeta i.

Det individuella samtalet:

Efter  man träffat  paret 2 gånger ca 90 minuter så träffar man vardera part en gång individuellt.

I de här samtalen utforskar man om det finns missbruk, tidigare relationshistoria, otrohet och andra saker som kan påverka  parterapin och möjligheten att gå vidare.

Uppväxtanamnes gås igenom under det individuella samtalet.

Det ger individen en möjlighet att vara sårbar i rummet utan att ha partnern där. 

Det som nämns i det individuella samtalet behöver vara transparent så om t ex otrohet framkommer behöver man ta upp det. Terapeuten berättar inte men hen bevarar inga hemligheter heller. 

Personen får möjlighet att berätta själv i sin egen takt.

Om det är något som är skadligt för relationen och som inte kommer upp och partnern inte vill berätta och inte beredd att berätta så avslutar man behandlingen. 

Parterapi kan också handla om att det blir en sund separation.

Återkoppling vid gemensamt samtal:

Terapeuten ger en återkoppling och berättar för paret hur hen ser på vad som är meningsfullt, hur  man kan  jobba vidare och vad som är möjligt. 

Terapeuten ger ett planupplägg och visar vad  man kan jobba vidare med.

När terapeuten rekommenderar ett fortsatt planupplägg behöver paret ge samtycke. och därmed   börjar arbetsfasen.

Det behöver vara meningsfullt och realistiskt att bedriva parterapi.